nästan sistan i januari

Vaknar av ljud och ljus, en liten liten fågelsångröst och några strålar. Söndagsångesten smälter gärna bort i solen, men man måste snabbt ut i världen.

Vis av insikten från igår om att jag är en lantis med folkfobi tänkte jag inte gå nån solig promenad på rad med alla andra solhungrande mänskor, nä jag fick med sällskapet på idén att bära filtar och annat upp ett par hundra meter bort från huset där klipporna äntligen är synliga.

Vilket var ... hårt.
 Upp igen, hitta nytt med ännu bättre solchans

Uppe på klippor som hör till trädgården står det några rangliga korgstolar. Året runt. Egentligen sitter man bara där på tidig vår för det är bara dit solen når. Stolarna har antagit samma färg som berget. Stiligt men helt utan sittsäkerhet. Det är bara en tidsfråga innan dom blir berget, men till dess sitter vi försiktigt i dom. Där har
man god uppsikt över hus och ägor, överblick över godset..... men vaihelafriden.. var det ingen som slängde den gamla studsmattan som ingen studsat i på några år.  Länge kan man sitta och funderar över såna saker. Ända tills idén om att testa julklapp väcktes. Gå-stavarna.

Helvete vad jobbigt det var, fästa stavarna rätt, rätt höjd, gummitutorna åt rätt håll, gå, stava, gå stava.

 Inte med stavarna framför sig som en blindkäpp.. nä dom ska sättas i med kraft och sen ska man liksom häva sig fram. Till min stora förvåning krävdes det att man rätade upp sig, fick god hållning! Vilket väl kompenserade leendena på vägen.Varför har folk problem med stavar?! Det är inte en sport  för mes-kärringar, utan kräver sin kvinna.

Sen gick jag in och dammsög.

Var förbi affären i fredags. Den som säljer mina grejjer. Måste säga att det kändes sådär. Aningen för många hjärtan som omgärdar för att dom ska komma till sin rätt. Får leta andra sammanhang, eller vad tycker ni?

 Mina grejer är dom i mitten till höger.



Och dom längst fram. Lite bättre sällskap.