Projiceringar .. eller berättelsen om en bild

Projiceringar sysselsätter mig.. mer eller mindre ofta. På många plan. Som det man gör när man blir rädd eller arg, när självkänslan sviktar för att man tänker att någon annan tänker... nåt .. och det man projicerar på den andra då är sällan att man är värd applåder utan oftast något för en själv ofördelaktigt. I själva verket är det så att "någon annan" har fullt upp med sina egna projiceringar.  För man är den axel kring vilket hela jorden snurrar. Och det är ett hårt och krävande jobb. Och om/när man inte orkar axla sitt eget centrum hela tiden vänder man sin uppmärksamhet utåt och letar tecken på hur o/lyckad man är.

Det är vad jag tror.

En annan form av projicering är den då man utifrån nån vars hela härlighet inte riktigt kan kontrolleras ger sig tolkningsföreträde. Som djur tillexempel. Försvarslösa i en mänsklig språk-kontext eftersom deras språk utgår från helt andra referenser än våra intellektuellt hopsammansätta vokaler och konsonanter. Så i vår värld kan vi hämningslöst tolka deras signaler för vi är språkligt starkare. Ibland är det farligt. Hur många hundägare tolkar tillexempel hundvännens ögon som att dom är ledsna, hungriga, ensamma och behöver en leverpastejmacka.. till. För det behöver man själv ha. Många mackor kan det bli.

Naturligtvis tycker inte min päls att livet är boooring.. att han har så tråkigt att han inte ens vill gå ut och jaga räv. Han bara är. Som han är. Ligger still när jag är still och rör sig när jag rör mig. Som en i flocken, för flocken är hans livsnav. Men jag tycker det är en rolig sysselsättning att projicera skojigheter i hans hundliv. Just för att det är just det han INTE gör - tänker. Han sover, han vill ha närhet, mat, klappar, motion  men han tänker inte... boooooring. 

Naturligtvis har inte pälsen klätt sig i flytväst och hatt. Det gjorde människor. Jag är säker på att han inte värderar det. Åt något håll. Och för alla som tycker att jag är en usel mänska, så kan jag berätta att flytvästen använder han när han på nån båt för att matte inte vill att han ska drunkna om det händer nåt. Och då tycker konstigt nog ofta folk att det är ok. För så gör ju människor.....  Hundhatten ägnade en elvaåring många syslöjdstimmar till att knåpa ihop. Den hade han på sig ca tre minuter. Och var så oemotståndligt att det förevigades. Allt hände för fyra år sen. Så hittades fotot nyss och det var omöjligt att hålla projiceringen stången. Så med bilden projicerades berättelsen fram, om en stark, obstinat och självsäker hund som klär sig, hyllar och diktar utan några skrupler. Sån som man själv vill vara.

Alla måste inte tycka det är roligt. Men det är inte farligt. Det är jag säker på.